7 år på rättspsyk. På obestämd tid. Folk frågar ibland hur jag stod ut, men sanningen är att jag efter ett tag inte brydde mig längre. Det blev vardag. Som ett långt jävla hotell där man lärde sig alla rutiner utantill och bara gled med. Varje dag såg nästan exakt likadan ut. Vakna, kaffe, cigg, mediciner, tv rummet, snacka skit med folk på avdelningen, käka mat och sen göra om samma sak dagen efter. Inga räkningar, inget jobb att passa, ingen stress över framtiden. Hela världen utanför försvann mer och mer för varje år. I början tänker man mycket på frihet och när man ska komma ut. Sen slutar man nästan bry sig. Man vänjer sig vid låsta dörrar, personal som tittar till en och att alltid ha folk runt omkring sig. Det blir normalt. Det är det som är det sjuka med rättspsyk människan vänjer sig vid allt till slut. Folk där ute tror säkert att man sitter och lider varje sekund, men ärligt talat var många dagar bara sega och bekväma. Man hade sin plats, sina rutiner och sitt folk. Man kunde gå runt i mjukiskläder hela dagen, dricka kaffe i timmar och bara existera utan krav. Ingen förväntade sig något av en längre och ibland var det faktiskt skönt. Tiden där inne känns konstig. Ena stunden känns en vecka som ett år och nästa gång inser man att flera år bara försvunnit. Man ser nya patienter komma in helt stressade och sönder, och efter ett tag blir de också lugna och fastnar i samma rutin som alla andra. Det värsta är nästan när man inser att avdelningen börjar kännas mer hemma än utsidan. Där ute fortsätter folk leva sina liv medan man själv står still, men till slut känns det som att man inte ens hör hemma där ute längre. Man blir institutionaliserad utan att märka det. Och ändå, mitt i allt, kunde det finnas stunder där man bara satt med kaffekoppen, kollade ut genom fönstret och kände hur bra livet var… 😈