Missbruket smyger sig inte alltid på. Ibland slår det ner som ett slag i bröstet. Först är det en flykt, en paus från tankarna, ett sätt att stå ut med dagarna. Sen blir det en vana. Och till slut blir det ett behov som äter upp allt annat. Relationer, drömmar, självkänsla allt mals ner tills det bara finns ett tomt skal kvar som jagar nästa rus.

Med missbruket kom kriminaliteten. Inte alltid för att jag ville, utan för att jag trodde att jag var tvungen. När beroendet tog över fanns det inga gränser kvar, inga moraliska riktlinjer som höll. Det som en gång kändes fel blev nödvändigt. Små brott blev större. Lögner blev vardag. När jag såg mig själv i spegeln kände jag inte igen blicken som stirrade tillbaka. Den var hårdare. Kallare. Tommare.

Kriminaliteten födde hat. Hat mot samhället som dömde men aldrig förstod. Hat mot människor som “klarade sig”, som hade något att falla tillbaka på. Men värst av allt var hatet mot mig själv. Varje gång jag lovade att sluta och ändå föll tillbaka växte det där inre föraktet. Jag började tro att jag inte förtjänade något bättre. Att det här var allt jag var.

Hatet spillde över i allt. I hur jag pratade. Hur jag gick. Hur jag reagerade. En ständig beredskap, som om världen alltid var på väg att attackera. Tilliten försvann. Kärlek kändes farligt. Närhet blev ett hot. Så jag stängde av. Byggde murar. Blev hård för att överleva.

Men under allt detta missbruket, kriminaliteten, hatet fanns samma sak: smärta. Obehandlad, osedd, nedtryckt. Trauman som aldrig fick ord. Sorg som aldrig fick tid. Ilska som aldrig fick ett utlopp som inte förstörde. Missbruket blev medicinen, kriminaliteten blev konsekvensen, hatet blev skyddet.

Till slut tog det mig till en plats jag aldrig trodde jag skulle hamna på.
Rättspsykiatrin i Växjö.

Där stannade tiden på ett sätt. Dörrar som låstes. Rutiner som tog över. Dagar av tystnad, ångest och eftertanke. Det var inte bara en institution det var en spegel. Där fanns inget att fly ifrån. Bara jag själv, mina handlingar och konsekvenserna av dem.

Rättspsyk i Växjö är en del av min historia.
Men det är inte jag.

Det var en plats där något i mig bröts ner men också där något började byggas upp. Sakta. Smärtsamt. Ärligt. Jag tvingades se mig själv utan ursäkter. Erkänna det jag gjort. Känna det jag flytt ifrån.

Det svåraste var inte att sluta använda. Det svåraste var att möta mig själv när dimman började lätta. Att stå kvar i känslor jag flytt ifrån i åratal. Att ta ansvar utan att drunkna i skuld. Att våga tro att jag var mer än mina värsta handlingar.

Jag försökte klara mig själv. Vara stark. Ha kontroll. Men till slut fanns det ingenting kvar att hålla fast vid. Alla vägar jag gått ledde bara djupare ner. När stoltheten var borta och jag inte längre litade på mig själv, återstod bara en sanning:

Jesus var min enda utväg.

Han mötte mig inte när jag var hel.
Han mötte mig när jag var trasig.

Inte med krav. Inte med dom.
Utan med nåd.

Jag hade inga vackra böner. Inga rätta ord. Bara ett rop från djupet av mig själv: hjälp mig. Och det räckte. Jesus var inte rädd för mitt förflutna. Inte för min ilska. Inte för mina misslyckanden. Han såg allt och stannade ändå.

När jag började resa mig, sakta men säkert, gjorde Gud något jag aldrig trodde var möjligt. Han satte en människa i mitt liv som såg mig inte som jag varit, utan som jag kunde bli.

Jag träffade Ewelina.

En underbar kvinna med tålamod, styrka och kärlek som inte krävde perfektion. Hon såg min historia, mina sår, mitt bagage och valde ändå att stanna. Med henne lärde jag mig att kärlek inte behöver vara rädsla, kontroll eller kamp. Att trygghet finns. Att tillit går att bygga.

Tillsammans fick vi växa. Läka. Bygga något nytt på en grund av ärlighet, tro och förlåtelse. Och en dag stod vi där och sa ja till varandra. Inte för att vi var utan sår, utan för att vi valde varandra och Gud mitt i livet.

Rättspsykiatrin i Växjö ligger bakom mig nu.
Det är en historia bakom mina vägar.
Inte min framtid.
Inte min identitet.

Idag står jag inte här för att jag är starkare än andra.
Jag står här för att jag inte längre står ensam.

Jesus gick före mig in i mörkret
och ledde mig ut i ljuset.

Och nu går jag vidare
med min fru vid min sida,
med tron i hjärtat,
med friheten som gåva.

Jag är hållen.
Jag är förlåten.
Jag är fri.

Börjar gå ner i vikt igen med sprutorna 💉
Inga bortförklaringar, inga genvägar bara disciplin.
Det här är inte magi, det är ett beslut.
Sprutorna är ett verktyg, men viljan är min.

Det kommer vara jobbigt.
Hungern, tröttheten, dagarna när motivationen dör.
Men jag dyker upp ändå.

Träningen ska svida.
Valen ska vara smarta.
Vågen ska ner men viktigast: respekten för mig själv ska upp.

Jag har börjat om förut.
Skillnaden nu? Jag ger inte upp.
Det här är ett löfte till mig själv.

Nu kör vi. Hårt. Långsiktigt. Hela vägen.

Var köpte ljud till bilen idag när man kom in möte man denna Sveriges största kuk 🍆🍆🍆