Som jag skrivit tidigare, kom jag i kontakt med alkohol när jag var 14 år gammal. Jag var förälskad i ruset redan från första gången och jag drack så ofta jag kunde. Men jag var en stark motståndare till narkotika. Jag ansåg att det var "svaga människor" som använde narkotika. Och som barn hade min mamma beskrivit narkotika som något som man först blev dum i huvudet av och sedan dödade en. Så det fanns förmodligen en viss rädsla för narkotika också. Men trots mitt starka motstånd till narkotika, testade jag ändå att röka hasch första gången när jag var 15. Jag tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt och tyckte att alkoholen hade ett starkare rus som passade mig bättre. Men jag testade fler gånger, för att verkligen vara säker på att det inte var för mig. Och det blev mer en drog för "lugna" tillfällen, medan alkoholen var för "fest". Det var första gången jag gick emot mina egna värderingar, men ursäktade det genom tanken på att cannabis inte var en "kemisk drog" som amfetamin eller kokain och därför inte alls farligt.
När jag var 17 testade jag bensodiazepiner första gången. Än en gång gick jag emot mina egna värderingar. Än en gång hittade jag ursäkter för det. Bensodiazepiner var ju läkemedel! Inte "smutsiga gatu-droger" som amfetamin eller heroin....(fortsättning i låst inlägg)