Jag har tidigare skrivit hur jag gick emot mina egna värderingar i min progressiva utveckling av mitt beroende. Jag var emot narkotika och höll mig till alkohol, sen accepterade jag cannabis som drog då den är en växt. Jag accepterade bensodiazepiner som drog då de är "läkemedel". Och jag accepterade till slut amfetamin då det inte var heroin eller av det enkla faktum att jag inte injicerade det. Detta är en ganska vanlig företeelse bland missbrukare. Det kallas "förnekelse" som de allra flesta missbrukare och beroende utvecklar. Och den fungerar som en försvarsmekanism i missbrukaren. Det är därför man ofta kan höra olika typer av missbrukare skylla allt på saker som "taskig barndom" eller "trauma". Men sanningen är att det är långt ifrån alla med en "taskig barndom" eller "trauma" i sitt bagage som blir missbrukare!
Ett tydligt exempel på hur en missbrukare kan låta;
En kvinna ringer till sin vän för att prata lite. Vännen märker att det är något som är konstigt med kvinnan i samtalet och efter ett par minuter in i samtalet frågar vännen: "Förlåt mig, men är du full?"
Kvinnan svarar genast: "Ja, nu ska du få höra! Min hund fick streptokocker och..."
Vännen avbryter: "Jaså? Jag trodde det berodde på att du har druckit"
Kvinnan: *klick*
Kvinnan kunde alltså inte ta denna konfrontation, eftersom den inte stämde överens med sin förvridna bild av verkligheten.
Och jag kan själv, med nyktra ögon, blicka tillbaka på hur jag själv har använt en massa orealistiska ursäkter för att berättiga mitt eget missbruk. Det var ju alla andras fel att jag tog droger. Det var samhällets fel, det var skolans fel, det var pappas fel och det var mammas fel... (fots. i låst inlägg)

Som jag skrivit tidigare, kom jag i kontakt med alkohol när jag var 14 år gammal. Jag var förälskad i ruset redan från första gången och jag drack så ofta jag kunde. Men jag var en stark motståndare till narkotika. Jag ansåg att det var "svaga människor" som använde narkotika. Och som barn hade min mamma beskrivit narkotika som något som man först blev dum i huvudet av och sedan dödade en. Så det fanns förmodligen en viss rädsla för narkotika också. Men trots mitt starka motstånd till narkotika, testade jag ändå att röka hasch första gången när jag var 15. Jag tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt och tyckte att alkoholen hade ett starkare rus som passade mig bättre. Men jag testade fler gånger, för att verkligen vara säker på att det inte var för mig. Och det blev mer en drog för "lugna" tillfällen, medan alkoholen var för "fest". Det var första gången jag gick emot mina egna värderingar, men ursäktade det genom tanken på att cannabis inte var en "kemisk drog" som amfetamin eller kokain och därför inte alls farligt.
När jag var 17 testade jag bensodiazepiner första gången. Än en gång gick jag emot mina egna värderingar. Än en gång hittade jag ursäkter för det. Bensodiazepiner var ju läkemedel! Inte "smutsiga gatu-droger" som amfetamin eller heroin....(fortsättning i låst inlägg)