Ewelina Marjatta

Kom in på en månad 😈

Vad skulle mitt 18-åriga jag tycka om mitt liv idag? Mitt 18-åriga jag hade nog trott att jag skulle lugna ner mig något med åren. Att livet skulle slipa bort min envishet, min drivkraft och den där viljan som ingen riktigt visste hur de skulle hantera. Men sanningen? Den är värre än någonsin. Redan som tonåring hade jag en sinnessjuk eld inom mig. Jag drömde större, kände starkare och vägrade acceptera ett vanligt liv. Folk kallade mig envis, för mycket, svår att förstå. Men det de egentligen menade var att de inte visste vad de skulle göra med någon som vägrade nöja sig och som hade ett trotssyndrom. När jag blev 18 år så hade jag redan gjort det mest sjukaste sakerna, sett för mycket och redan skapat min stabila personlighet. Åren har inte gjort mig svagare de har gjort mig farligare. Jag har fått fler ärr, fler erfarenheter och fler anledningar att aldrig fucking ge upp. Mitt 18-åriga jag hade nog blivit chockat över allt jag tagit mig igenom trots allt, men samtidigt hade hon känt igen blicken. Den där viljan att fortsätta, oavsett hur många gånger livet försöker trycka ner en. För vissa människor lugnar ner sig med åren och andra blir bara starkare. Om mitt 18-åriga jag hade stått framför mig idag, hade hon förmodligen sagt: Du är så sjuk, du ger dig fan aldrig” Hell no.. här kör jag all in varenda dag.

Vissa tuggar på rykten, jag nöjer mig med bananen.

Den som är trygg i sig själv känner inget behov av att trycka ner någon annan!